Tomheten efter Kiwi är enorm, att denna lille grabb kunde lämna ett sånt tomrum efter sig är ofattbart. Men det visste jag, han var ju mattes lille påg!

Jag saknar honom så och tårarna tar aldrig slut.

Ingen Kiwi att pussa på nosen, ingen att gosa med. Helt tyst och jag stannar upp och lyssnar, jag väntar på tassandet över köksstolarna då han hade så bråttom att komma ner på golvet då jag var i köket. Men inga ljud, inget tassande och ingen Kiwi att pussa.
Ingen som rivstartar från buren och far iväg, ljuden då han satt och smaskade i sig pellets. Dessa ljud har jag ofta hört innan jag somnat och nu är det tyst.

Jag saknar det!

Saknar Kiwi så det gör ont, men han har för alltid en plats i mitt hjärta!